Julfirande

Nu har det varit jul och detta dubbelt upp. Vi firade julafton hos oss i år med S mor och far, bror med familj och min mor och far. Gick mycket bra och var jättemysigt.
Började julmorgonen med att se att tomten hade ätit upp sin gröt som vi satte ut till honom kvällen innan. Och tack för detta fick Embla ett paket i sin strumpa och en massa paket under granen.
Hon fick en båt som hon självklart skulle testa i duschen på en gång, hon och pappa förstås.
Därefter var det dags att åka till S faster som samlar hela hans sida av släkten hos sig på morgonfika varje julafton. Detta uppskattas mycket och det är jättekul att träffa dem alla.
Åkte sedan hem för att börja med maten och hälsa alla välkomna.
 
När det var dags för Kalle, så samlades alla i soffan för att titta. Det märks vilka av oss som precis har fått barn igen, både jag och S somnade i soffan =)! Blir ju inte mkt sömn på nätterna här inte.
Sen var det dags för tomten att komma med varsitt paket till barnen, resten tog vi själva och delade ut.
 
Embla fick en pippidocka av lillsyrran och den håller hon fast i. Ska vara med överallt och speciellt när hon ser på Pippi på tv:n.
Så här nedan sitter Embla och Pippi och tittar på Pippi =)!
 
Hon fick även en massa andra jättefina paket, en snowracer av farmor och farfar. Tråkigt att det inte finns någon snö ute och det är runt 5grader varmt hela tiden. Inte alls julkul.
Även Idun fick paket av storasyster, en skallra som hon håller i här nedan. Är ju fortfarande lite för liten, men den kommer nog att uppskattas lite längre fram.
 
Även jag fick paket och detta av min kära make. Han har sån fantasi och jag förstår inte vart han får allt ifrån. Men det uppskattas otroligt mycket. Mitt paket var stort som en och halv flyttlåda och där i låg en Twonky, för er som inte vet vad en Twonky är, så är det en spelpjäs i RobotRally, ett av världens bästa spel.
Vi gav detta spel till S bror för några år sen, och sen dess har jag sagt att jag själv vill ha det och vi har lånat det av den flera gånger. Så nu har jag fått mitt eget och även min pjäs förstorad. Överlycklig, Ja!!!
 
Vi firar jul två gånger varje år. Nu bar det iväg till syrran och hennes familj, även mor och far var med. Bror och hans sambo är tyvärr utomlands så de kunde inte vara med.
Även denna dag blev lyckat med trevligt sällskap, god mat och en massa paket.
 

TACK ALLA FÖR OTROLIGT ROLIGA OCH MYSIGA DAGAR. ÄVEN FÖR ALLA PAKET BARNEN OCH VI HAR FÅTT!!!

Mina töser

Är så stolt över båda mina töser, att man kan få världens bästa tjejer är helt fantastiskt. Älskar er båda över allt annat.
 
Här nedan har Embla ritat av sig själv, med huvud, hår och kropp och allt annat. Visst är det likt min goa tös?
 
 
Min anda tös kan ju inte rita än, så det får bli en riktig bild av henne. Hon har redan blivit två veckor gammal idag, vad tiden går fort. Hon växer och allt går så bra.
Det enda är att hon sover på dagen och är vaken på nätterna, vilket hennes mor inte är lika förtjust i. Men tydligen ska det gå över efter en två månader. Vi får väl se hur det blir med det....
Hoppas det gör det i alla fall, annars kommer denna modern att bli ett levande lik.
Skillnaden mellan henne och Embla är att Idun vill ha mer närhet än vad Embla krävde. Henne kunde man lägga ner och hon sov så gott ändå. Nu behöver jag bära runt på Idun mer eller mindre hela tiden. Även det blir jobbigt i längden. Vad olika det kan vara från barn till barn, men det är ju så det ska vara.
 
 

Kusinträff!

Syrran med barnen kom på lucia och var med under Emblas luciatåg. Följde även med oss hem efteråt för lite kusinmys. De ville ju även se hur lilla Idun såg ut. Första gången moster fick se henne.
De hade med såna fina presenter till vår lilla goding, fick en blöjtårta av henne med självklart blöjor i, men även godis, ett hemmagjort ljus, en vitvinflaska och en nallebjörn på toppen. Så himla fin och du är fantastisk duktig syrran, tack så mycket!
 
 
Kusinbild fick med också, inte lätt att få med dem alla fyra, men en någorlunda bra bild blev det i alla fall.
 
 

Luciatåg på dagis!

I fredags var det dags för Emblas Luciatåg på dagis. Hon var klädd till tomte och hur söt som helst. Var helt fascinerad över sig själv och stod och speglade sig jättelänge innan vi fick åka iväg till dagis. Hon älskar tomtar och går runt med dem och pratar om dem så fort hon ser en.
 
De har luciatåget utomhus därav att hon har ytterkläderna innanför dräkten.
I år var det inte så kallt och så det var helt ok att vara ute, synd bara att det inte är snö ute. Tar ju bort lite av julkänslan när det är plussgrader ute.
 
 
Hon kom ut bland de första och fick sitta ner. Bakom henne står båda kusinerna, Simon som tomte och Jonatan som pepparkaksgubbe. De är så söta allihopa...satt och sjöng och gjorde rörelser till.
Embla satt mest och var helt paralyserad av allt detta. Tills tipp, tipp, tapp-låten kom, då gjorde hon lite rörseler till. Mamma var/är så stolt över sin tös.....
 
 
Försökte även ta lite bilder efteråt, vilket är lättare sagt än gjort. Så det här är det bästa av de jag tog, en kusinbild =)!
 
 

Syskonmys!

Trodde inte att det skulle gå så lätt som det har gjort mellan Embla och Idun. Visst, det är svartsjuka och man måste verkligen passa hela tiden. Kan inte släppa Embla själv, hon förstår ju inte hur hårt hon klappar eller att hon kan skada Idun. Det är inte lätt att bli storasyster när man snart är 2,5år, när man själv fortfarande är liten fast nu får bli stor. Det är viktigt att komma ihåg det, att hon är liten fast stor.
 
Embla ska titta på bebiiiisen hela tiden, det är vad hon kallar Idun. Hon ska säga god morgon varje dag, hejdå när hon ska gå och hej igen när hon kommit tillbaka. Och under tiden när hon är hemma ska hon titta på bebisen.
Det är så gulligt att se och det värmer så gott i mammas hjärta. Blir tårögd bara jag tänker på det.
 
I morse så satte jag Idun i hennes babysitter för att hjälpa Embla att klä på sig till dagis. Vilket pappa skulle göra visade det sig sen ändå. Hon sprang ifrån mig, har väl lärt sig att mamma inte kan hänga på. Men hon sprang då bort och hämtade en pippibok som hon la hos Idun, satte sig sedan bakom och gungade på lite.
Jättestolt och hon sken som en sol. Det är min tös det =)!
 

Iduns födelse =)

Vår underverk har äntligen kommit till världen och du är så välkommen till oss.
Det blev en liten Idun och Embla har nu alltså en fått en lillasyster.
Hon föddes den 4dec, var 54cm lång och vägde 3860gram. Helt perfekt!
 
 
Här är hon vår Idun, 6dagar gammal!
 
Nu kommer min version om hur detta gick till.
Började känna värkar vid tretiden på tisdagsnatten. Vi skulle inte ha någon bebis än och jag var verkligen inte redo för det. Hade inte ställt in mig på detta, utan hon skulle komma enligt mig veckan efter. Men hennes BF var ju den 5dec, så det är ju inte konstigt att det satte igång. Men i alla fall, jag ville inte väcka min make för han hade gått och lagt sig vid tvåtiden. Han skulle hinna med lite jobb till dagen efter. Så jag tänkte att han behövde sin sömn, snäll som jag är. Då var värkarna var tionde min. Men jag började packa, slänga sopor som skulle hämtas på morgonen. Frös in lite mat från kylen och sånt som man måste göra när man har värkar så tätt =)!
Vid fyra kom Embla in och la sig bredvid pappa som då vaknade. Han dubbelvaknade nog, för det första jag sa var att han skulle bli tvåbarnsfar nästa dag. Han bara hoppade till och jag har nog aldrig sett han komma ur sängen så fort förut. Runt halv fem så ringde jag in till förslossningen, då var nog värkarna var femte min. Men det var inte så jobbigt ändå, men vi ringde till farmor som skulle passa Embla. När hon kom åkte vi in efter ett tag, inge brådska här inte.
 
Var inne och fick ett rum vid kvart i sju och då var sen värkarna nere i var fjärde min. De satte på mätaren på magen och efter ett tag konstaterade dem att jag hade för ont och det hände inte så mycket. Fick lustgas ganska snabbt när de mätte värkarna. Var då bara öppen tre cm. Då stack de hål på moderkakan så vattnet gick, för att skynda på det hela lite mer.
Det hände inte allt för mycket ändå, så de bad oss att gå och duscha för att hjälpa till att få igång det.
Kom tillbaka och la mig ner igen. Var fortfarande inte öppen så mycket som de ville, så då tog de in en stol jag skulle sätta på mig. Att jag inte slog ihjäl den människan, så ont hade jag då. Men bra att man är envis och att jag var hög på lustgas, för upp i denna stol tog jag mig. Det var ingen trevlig upplevelse och inte heller att ha alla runt mig som säger att jag ska klämma på. Det hände lite mer, så jag slapp detta helvete efter ett tag och fick lägga mig ner igen. Då avtog det tydligen lite grann, bebis somnade visst där inne. Hur kunde hon somna mitt i allt detta, pina sin mamma ännu mer. Älskade lilla barn.
 
Efter ett tag fick jag ryggmärgsbedövning och det hjälpte väldigt mycket. Är ganska rädd för att någon ska vara i närheten av min ryggrad med sådant, men just då fick han göra vad han ville. Bedövning under förlossning är guds gåva till mänskligheten.
Jag slappnade väl av för mycket och detta fick jag lida för kan jag säga, då satte de in ett andra dropp. Jag hade tydligen dropp för de tyckte jag drack för dåligt. Jag drack ju hela tiden enligt mig, men just i då får jag nog erkänna att jag hade fel. Fick i alla fall ett dropp för att skynda på det hela mer och mer blev det.
Jag sa någon gång under allt detta:
- att jag skulle gå hem igen.
- inte ville vara med om detta.
- att det inte blir fler barn.
- bad min kära make att hålla käften. Han började babbla om något helt ointressant när jag försökte att koncentrera mig. Hur kan han göra så? Hehe, han försökte ju bara hjälpa mig, men just då var jag inte sugen på att höra på något.
- sa tydligen nej väldigt barskt till barnmorskorna när de ville att jag skulle vända på mig. Hörde att de sa sedan till S att han hade en fru som visste vad hon ville.
- sa att jag ville döda någon och med denna någon, menade jag den som kom på att det var kvinnor som ska genomgå detta. Med all rätt tycker jag att jag hade som sa så och tycker så.
 
Det kom säkert mer ur denna mun under tiden, men detta är vad jag kommer ihåg.
Kommer även ihåg att min kära make åt kexchoklad under tiden, det var inte snällt gjort. Det luktade så gott och jag blev så sugen själv.
Det är konstigt att även om man är så borta med all bedövning och inte känner all smärta, så hör man vad alla säger runt omkring en ändå. I alla fall jag gör det. Det kom och gick olika personer i rummet med och presenterade sig, precis som om jag hade någon som helst koll där in min koncentration på att inte döda någon.
 
Sen kom tiden när jag var öppen tio cm och skulle börja krysta, så skönt att äntligen komma dit, men det kändes som en evighet innan hon kom. Har ingen aning om hur lång tid vi pratar om, S säger 20-30min, men enligt mig höll vi nog på några timmar. Det kändes som det i alla fall.
De sa flera gånger att snart är det klart, men de bara ljög. De var inte snart, det var en evighet. Och gjorde så grymt ont, att man kan känna en sån smärta trots bedövning.
När näst sista värken kom så kände jag hur jag sprack, det hördes och kändes. Så de bad mig att lugna ner mig och slappna av. Lätt för dem att säga. Jag gjorde i alla fall detta och när jag väl fick den sista värken kom vår underbara bebis till världen som visade sig vara en helt perfekt tjej.
Fick henne på bröstet och titta på henne. En sån underbar känsla, min lilla bebis var ute onsdagen den 4dec kl: 13:47.
 
Då kom det när de skulle få ut moderkakan, den satt fast och de började klämma mig på magen. Det gjorde nåt så otroligt ont på höger sida av magen. Men till slut kom dem ut och vi fick se den. På yttre sidan såg den ut som en hjärna och inre sidan som livets träd. Så coolt att ha fått sett den.
S klippte även navelsträngen, vilket jag tycker är kul att han gjorde. Vi fick ju inte göra något sådant när Embla föddes.
 
De skulle sedan kolla hur mycket jag hade spruckit och började kolla där nere. Trodde att det onda var över när väl bebisen var ute. Så fel jag kunde ha. Detta var inte heller trevligt. De började bedöva mig och på ena sidan gick det bra, men på den andra var det inte lika trevligt. Tog tid och det var inte uppskattat.
Väl när det var gjort så kom doktorn in för att sy ihop och helvete vad det var otrevligt. Jag var mer hög på lustgas då än under hela förlossningen. De fick även lokalbedöva innan de kunde fortsätta.
Men även det blev ju klart någon gång, men de sydde inte ihop de minsta bristningarna utan de skulle läka bäst som de var.
 
Var kvar på förlossningen i sex timmar, men de var lite oroligt för att jag hade så ont i magen, att vi fick komma till BB istället. Fick ett eget rum och väl där kändes det ok. Mörbultat och hade ont, men lyckokänslor till tusen.
På natten däremot fick jag så ont i magen att jag låg och skrek rätt ut. De kom folk in och tittade på mig och sen var det som att alla sprang ut och in där. Kändes så i alla fall. Fick kateder insatt och det blev lite bättre. Men senare när doktorn kom så var han orolig över att jag hade så ont. Fick senare tid på röntgen och vi åkte dit. Skulle förflytta mig från sängen till maskinen, kan säga att jag knappt kunde röra mig. Men över skulle jag. Faktiskt i allt detta, så var det coolt att ha provat en sådan maskin. Åkte in i den och fick göra som den sa till mig. Var över ganska snabbt och tillbaka upp till BB.
Fick inget bra svar på vad det var, utan att det var en mindre blödning i magen som troligen har orsakats av ett åderbrock jag hade i magen. Jävla åderbrock.
 
Nästa dag hade jag även då ont och vi gjorde ultraljud och allt sånt. Kan säga att det är ännu svårare att ta sig upp i en gynstol när man knappt kan röra sig. Men även detta gick, bra att vara envis ibland.
Visade inget konstigt där heller. Vilket var ju bra, men jag hade ju så ont i magen ändå.
Men fick sen veta att kroppen skulle ta hand om detta själv och om det inte blev bättre fick man göra något av det då. Men bättre har det ju blivit, så skönt är ju det.
 
Embla kom på besök under torsdagen och ville inte gå i  närheten av bebisen och jag fick inte heller nästan ta i henne. Men S fick det efter en stund. Men det fick ske på hennes villkor, men det vara bara skönt att få se henne. Hon kom även på fredagen och då gick det mycket bättre. Hon ville titta på bebisen och tog mig i handen och sprang i korridoren med S. Hon ville inte ens gå därifrån när de skulle åka hem. Hon var ju hos farmor och farfar under hela tiden. Så jag är så tacksam för att vi har dem och de är de bästa svärföräldrar man kan tänka sig.
 
På natten till fredag så fick jag så ont i magen igen, denna gång var det tarmen. Fick ett rör så jag kunde ligga och prutta lite grann. Låg nog där i en och en halv timme. Kan säga att det var rätt gött, men det hjälpte väl inte allt för mycket. Mer kunde de inte göra då. Fick lavemang senare, men det hjälpte inte heller vidare bra.
Så nu hade jag alltså kateter, ont i tarmen och självklart underlivet, blödning i magen. Detta med komplikationer efter förlossning är nog mig grej....så fler barn kommer inte på fråga.
 
Vi ville åka hem på lördagen, så de tog ut min kateter och jag skulle sedan kissa och kvar i blåsan skulle endast 50-100ml vara kvar. Annars fick jag inte åka hem. Detta görs för att inte urinblåsan ska ta skada och i värsta fall får man gå med kateter i ett år efter om det missköts. Så självklart ville jag inte det.
Men att kissa när man har bristningar och är sydd är ingen skön känsla. Som att hälla salt i ett öppet sår.
Runt lunch gjorde vi första ultraljudet, visade sig vara 190ml först och sedan var vi nere i 100ml. Men jag var tvungen att göra ett till på eftermiddagen. Så den hemfärden blev uppskjuten.
På eftermiddagen gjorde vi ett test till och det visade sig vara på 300ml, så vi fick inte åka hem.
Vi båda var så inställda på att få åka hem att S blev helt frustrerad och jag låg och grinade av och till i några timmar. Längtade så mycket efter Embla att det gjorde ont.
S gick ut ur rummet och började måla, kom sedan tillbaka med en sån underbar bild av Embla att jag började gråta igen. Men detta gav mig stryka att klå urinblåsan, så jag gav mig fan på att vi skulle hem på söndagen. Runt midnatt så släppte det, det kom båda fram och bak. Sån underbar känsla att jag hasade mig ut snabbt med ett leende på läpparna och sa till S att jag hade slagit blåsan. Det stod 1-0 till mig. Den natten gick det även rätt bra.
 
Morgonen därpå tyckte jag att jag var så duktig och det gick faktiskt bra. Kissade lika mycket som jag annars göra, så jag var helt säker på att vi skulle få åka hem. Så barnmorskan kom in och skulle tömma min blåsa för att se hur mycket det var kvar. Tyvärr var det även denna gång för mycket, jag trodde jag skulle dö där och då.
Men även hon tyckte att vi skulle få åka hem, men det var upp till läkaren att bestämma. Men hon skulle komma först en till två timmar senare. Att den tiden kan kännas som dagar.
Hon kom in och även hon tyckte vi skulle få åka hem. Så glada som vi var då.
Skulle få ta hem vår lilltös till vår stortös =)!
 
 

RSS 2.0